Visst har jag köpt rosa bandet genom åren, gett bidrag till cancerfonden osv, men det där med undersökning av mina bröst....ja det har jag nog missat.
I Sverige har vi kvinnor från 40-årsåldern turen att få göra kontinuerliga mammografiundersökningar själv har jag naturligtvis inte missat dessa tider men, denna höst som varit mer eller mindre kaotisk missade jag denna tid som var den 17 oktober. I Strömsund hade vi den ina rosa bussen ståendes vid hälsocentralen hela hösten och Viktor frågade mig flera gånger om jag varit på "mammobussen", nej sa jag men jag ska.....Blev aldrig av att jag ringde och bokade en ny tid, utan tog det med ro och diskuterade som så att jag blir ju kallad om två år igen.
Kvällen den 22 oktober satt jag ensam hemma och tittade på tv, det var något program om cancer eller om det var något reklaminslag från cancerfonden jag minns inte så noga. Däremot så kom jag att tänka på Halenius Hörnas sista program med Christine Meltzer som bl.a. berättade om när hon upptäckte att hon hade bröstcancer. Hennes berättelse satte sig hos mig om hennes frustration när hon upptäckte knölen och fick sedan bekräftat av läkare att det var cancer.
När jag satt där i soffan så kände jag på yttersidan av mitt vänstra bröst och visst kände jag något diffust längt in, eller...kände på det högra och nej där fanns ingen. Men när man känner nog länge så känner man knölar överallt så jag slog bort detta och fortsatte att titta på tv. Men sen jag duschat denna kväll så kände jag efter igen och nu var jag säker jag hade banne mig en lite knöl i bröstet så var det bara.
Morgonen därpå ringde jag mammografin i Östersund och fick en tid på "mammobussen" på torsdagen. Jag åkte upp och väntade i det lilla väntrummet med tre andra kvinnor. Vi prata och skämta om hur vida man uppskattar om det var en manlig sköterska eller inte, vi kom på att det var väldigt olika. När det blev min tur så berättade jag att kan själv känt en knöl och visade var, sköterskan placerade en lite "pärla" med tejp var och sedan tog hon sina bilder. Och som alltid sa hon att hör du inget så är allt normalt.
Veckan därpå var det höstlov för grabbarna så dom och mamma åkte upp till stugan i Borga. Jag hade övertidstimmar att ta ut så jag var ledig hela veckan. När vi kom hem fredagen därpå, 1 november hade jag en remiss i brevlådan, jag var välkommen till kompletterande undersökningar på mammografiavdelningen i Östersund den 6 november.
På väg in till stan så lyssnade jag på radion i bilen och de spelade "Morning has broken" med Cat Stevens och den liksom spelades för mig, det var så jag kände i alla fall. När jag kom på plats så fick jag komma in nästan på en gång. Jag gjorde en röntgen en "vanlig" men också en skiftröntgen, det gick snabbt. Därefter fick jag vänta bakom ett draperi med en handduk rund överkroppen för jag skulle även få träffa en läkare. Nu kommer jag inte ihåg namnet på denne läkare men det var en mycket trevlig man, lugn och metodisk. Han undersökte bröstet och använde sedan ultraljud för att titta närmare....och där på skärmen uppenbarade det sig en litet mörkt område, där var den......
Läkaren förklarade att det var en knöl men att vi inte visste om det var en elak en eller inte. För att få reda på det måste man göra ett cellprov och ett vävnadsprov och detta gör kirurgen, och kanske kunde jag få ta det provet under dagen. De skulle ringa och kolla om någon kunde komma upp och ta provet. Jag blev tillsagd att vänta i väntrummet så skulle de undersöka saken. Jag satt och vänta i en kvart då sköterskan kom och meddelade att de skulle ta provet själv så sagt och gjort så blev det.
Proven består av fyra små, små bitar som hämtas med nål direkt på knölen, ett cellprov och tre vävnadsprov. Jag fick bedövning och provtagningen var över snabbt, jag kände absolut ingenting och kunde själv följa på skärmen hur det gick till.
Sen var det över och jag fick träffa en sk. bröstsköterska som berättade hur det hela kommer att gå till härifrån. Jag fick med mig en ny kallelse redan på fredagen efter den 8 november.
Den 8 november på morgonen hämtade jag syster Ulla i Strand hon skulle följa med mig till lasarettet då jag skulle få beskedet vilken typ av knöl jag hade, fyra öron är bättre än två. Jag skulle träffa läkaren Lars Jansson kl. 11:20 på kirurgmottagningen i Östersund. När vi satt i väntrummet så var jag så lugn, jag visste redan vilket besked jag skulle få, nämligen detsamma som jag redan visste kvällen den 22 oktober då jag först kände knölen. Det som händer andra hade nu drabbat mig, jag har bröstcancer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar